Första hembesöket av våran förra bvc sköterska va hur positiva som helst.

Hon förstod vilka problem vi hade haft med amningen och "klandrade" mig inte på något sätt.

Min lille plutt hade början till gulsot när han föddes så detta va något hon kollade väldigt noga tills det hade försvunnit.

Hon verkade vara intresserad av att lära känna mig och min sambo.

Men som sagt ju äldre han blev ju mer skrek han.

Inte bara vanligt bebis skrik utan skrek i ren förtvivlan. Han hade ont, han krampade och inte bara en stund utan FLERA timmar. Han grät konstant i ca 6-9 timmar varje natt. Vilket krossar både ett mamma hjärta och ett pappa hjärta.   

Vi bytade olika ersättningar till honom men inget fungerade. 

Detta va något jag drog upp på VARJE bvc möte men Hanna (bvc sköterskan) tipsade om magmassage, hörfortfarande hennes gnäll och tjat om "sol och måne". Villket inte hjälpte på plutten. Hon tipsade om miniform vilket inte häller fungerade. Hon konstaterade att han led av kolik och att detta kommer att växa bort med tiden. Så det va att fortsätta med kolik massage som inte fungerar, det va att fortsätta med olika kolik ställningar som inte fungerade.

Man känner sig så sjukt liten som förälder när ingen lyssna, fanns det inget annat man kan göra? Varför får man ingen information om vad kolik faktiskt är i dagens läge? Det är la fan inte meningen att man ska bli tvungen att googla alla svaren för att bvc och sjukvården ger lulliga svar!!!!!!???!!!

Äntligen hemma

Att komma hem efter en förlossning och en förjävlig tid på patient hotellet är en såååå otroligt skön känsla.

Att sova i sin egen säng

• Att äta sin egen mat
• Att bara vara jag utan att någon stå över axeln och "tittar ner på en"
•   OCH det bästa av allt att vara en familj för första gången på riktigt i sin miljö!   

Då vår son är det första barnet i våran släkt så va våra familjer där med en gång när vi kom hem.

Alla ville ju "bebis gosa", ta bilder och gratta oss. 

min svärmor började till och med tjata om att hon tyckte att vi skulle skaffa en till.

EN TILL??? 

vi fick barn för 3 dagar sedan?! Jag kan inte äns sitta som en normal människa (kanske inte så konstigt)

Sex va det absolut sista jag hade i tanken!

IaIallafall, dagarna gick det blev väldigt många vakna nätter, han skrek 8 timmar i stäck på nätterna, och jag fick flytta ut på soffan då min sambo hade börjat jobba. 

Vi tog detta med våran BVC sköterska och hon tipsade om miniform och mag massage, men inget hjälpte.

Hon va ganska snabb och "säker" på att han hade kolik. Så detta va något vi skulle leva med ett tag.

Nu i efterhand vet vi att det inte va kolik utan det visade sig 7 veckor efter av våran nya BVC att han är mjölkproteins allergiker!

Finns inga ord som kan beskriva hur illa jag tycker om denna sköterska idag, mer om detta i senare inlägg  

vi kom upp till BB med min lilla skrutt och livet lekte, jag mådde bra efter allt min kropp varit med om och jag har aldrig älskat någon så mycket som nu.

Jag hade ställt in mig från första början att jag ville amma, att vara en av dom mammorna som är öppen ned amning att vara en mamma som ammar öppet. MEN DETTA VA BARA DRÖMMAR.

Man har ju hört att brösten  blir större när man blir gravid, att dom blir spända och att mjölken kan komma innan barnet har kommit. Detta hände aldrig mig, så från början var jag väldigt skeptisk om jag skulle kunna amma honom. Jag försökte handmjölka men inget kom. Brösten va precis som innan jag blev gravid.

Min son skrek konstant hela dagarna och det ända som hjälpte va att ge honom bröstet. Jag ammade honom 6h varje natt. OCH ja man hör när barn dricker/sväljer, man ser när barn få "mjölkmage" men inget av detta fick jag se. Han sög så att i slutet kunde jag inte ha tröja på mig då han hade sugit sår på bröstvårtorna.

Vi sa flera gånger till personalen att det kommer ingen mjölk men de lyssnade inte. De kollade på när han sög och sa att allt såg bra ut, de lärde mig massa amning ställningar istället.

Dom såg oss såklart som nya oroliga föräldrar.

Jag kände mig sämre och sämre som mamma för innerst inne visste jag att det inte kom något, att jag inte kan få honom att "vara tyst", att sova.

Minst 5 gånger varje dag sa vi att det inte kom något men ingen ville lyssna, de sa att "det kan vara för att han vill vara nära dig" vilket inte hjälpte det häller.

Andra natten sa vi att vi till en personal att när vi kommer hem så ska vi pumpa för att få på svart och vitt att det kommer eller ej! DÅ säger dom att de ha en pump man kan låna och tog in den till oss. VARFÖR I HELVETE HAR DOM INTE KLÄCKT DETTA TIDIGARE. istället för att få oss att må skit kunde dom ju sagt detta tidigare.

Pumpen kom in och jag pumpade ut 10ml på båda brösten! 10ml!

Men gjordes något? NEJ! 

Nästa dag på utskrivningen när plutten skulle vägas visade det sig att han ha gått ner 13%. Ett barn får högst gå ner 10% av sin vikt på en månad min gick ner 15% på 3 DAGAR. 

Detta resulterade till att vi inte fick åka hem förens han hade gått upp i vikt. De "tvingade" att pumpa vidare för att få igång mjölken och sen fick han ersättning de resterande milliliterna. 

Det brast för mig och jag började stor gråta i matsalen. Varför hade dom inte lyssnat på mig? Jag sa ju att han inte fick något! Varför fick dom mig att känns mig som skit för att jag inte kan göra en så pass "simpel sak"!😢

Vi fick åka hem dagen efter för få hade han gått upp lite 😍 han mådde bra och sov lite mer på nätterna ☺

Jag fortsatte pumpa i 3 veckor men kom aldrig upp till den mängden han behöver, det mesta jag kunde pumpa ut va i slutet och de va 50ml på båda brösten.

Jag valde att helt och hållet låta vår son gå på ersättningsmjölk och han må bra. Han går upp som han ska. Vi va en lugn och glad familj.

Ersättningen räddade mitt psyke, den ha fått att jag kan sova på nätterna då jag och min sambo ha "delat ansvar när det gäller maten" relationen mellan son och pappa är hur bra som helst!👪

Så till människor som ser det som "fel" att ge ersättning tänk igenom vad ni säger, det kan ligga något bakom det, jag kunde inte amma och jag är INTE den ända!  

Jag gick över 14 dagar med min son,  

så 1 februari ringde jag till förlossningen för att bli igångsatt. 

Jag fick en tid dagen efter kl 10. En sjuk känsla när man tog bussen till förlossningen och mådde hur bra som helst. Jag hade nog haft den perfekta graviditeten någonsin, det "största" problemet jag hade va en sjuk halsbränna vilken är en bagatell, jag blev inte särskilt stor. Jag älskade att vara gravid, att känna det lilla knytet i mig och må hur bra som helst 💙

I allafall bussen till sjukhuset var en bisarr upplevelse att veta att nästa gång jag åker hem kommer jag ha med min son.  Jag fick komma upp på perinatal avdelningen för att försöka få igång med med en "schott" var tredje timme. Vilket i min mening inte fungerade 😐 men lite små värkar började vid 23 på kvällen  (vilket inte ba mer farligt än en mensvärk) 

Jag fick komma ner på förlossningen för att se om de kunde få igång det på ett annat sätt! Vilket de gjorde.

De drog hinnorna vid 24 och 4 snabba och intensiva timmar va min son ute. 

3/2-2016

Jag va i chock att det inte va värre (ja hade speglat upp en bild av svordomar, dödsångest och att jag skulle skälla ut min sambo men inget av detta hände) det gick snabbt och "smärtfritt" 

Mitt liv hade gått en större betydelse, mitt hjärta blev helt!

Jag hade fått en son, en son som är den perfekta lilla killen på denna jord, med 10 fingrar och 10 tår och mår bra!💙

💜All kärlek till förlossnings personalen ni är guld värda och ni gjorde denna dag perfekt 💜

Tänkte skriva av mig om hur min berättelse om att ha barn ha varit. Jag vet att detta har hänt många så jag vill visa er att ni INTE är ensamma.

Min berättelse kommer handla om BBs syn när det gäller amning om att man skriker på hjälp på BVC men ingen lyssnar eller snarast stuntar i en. Om sjukhus vistelse och en falsk polisanmälan till socialen.  Och om tiden efter när allt äntligen har lugnat sig.

Min son är idag 14 veckor och hela mitt liv ha tagit en väg till himlen dagen han föddes, veckor efter en sväng till helvetet. Men nu är vi påväg upp till det bra igen.🌸